3mni

Roots & Wings

Every time you feel like you're on top, life knocks you down again

Kategori:


Just nu känns det som att livet är ett enda stort prov på hur mycket du orkar, innan du till slut ger upp.

I Tisdags blev E dålig. Riktigt dålig! Han sa till mig att han kände sig konstig och att hela rummet snurrade. Efter det började han må illa och kräktes flera gånger. När jag frågade honom något kunde han inte längre prata. Han fick inte fram orden, det lät som att han svalt tungan. Vänster arm och ben domnade av, även vänster sida av munnen. Han kunde inte resa sig, inte lyfta sitt eget huvud.
Eftersom jag jobbat inom vården innan har jag proceduren intjatad i minnet. Vet att man ska ställa frågor, be personen att lyfta armarna en i taget, se om dem kan le osv. Allt lutade åt samma sak. Det enda jag tänkte var hjärnblödning, propp, stroke...

Jag har dålig tillit till sjukvården innan, och den blev inte bättre efter denna händelse.
Ambulansen kom. Jag tyckte inte alls om hur killarna i ambulansen behandlade honom, men man vill heller inte bråka med dem personer som hans liv kanske hängde på just då.
Han kördes till akuten här i Maspalomas. Där lät dem honom vänta i en timme utan att läkaren ens varit hos honom. Tiden är det viktigaste i sådana situationer. Ambulanspersonalen hade gett läkaren information att det rörde sig om ett matsmältningsproblem/magvirus och han väntade på att han skulle kräkas upp mer eller på att han kände sig bättre så att dem kunde skicka hem honom. Dem släppte in inte oss att få träffa honom heller.
Jag hade mamma i telefon hela tiden som sa det jag redan anade, att dem måste göra en CT scan och det nu. Men även om jag pratar spanska kan jag inte medicinska termer och ord. Tack vare att Elkins kusin tjatade sig till att få komma in och se honom så fick hon tag i läkaren där inne och förklarade att han inte kunde prata, inte gå och att dem måste kolla på honom nu. Allt detta visste ambulanspersonalen då jag upprepat det flera gånger, och dem kunde tydligt se alla tecken själv.
Till slut blev det taget på allvar och han skickades till Meloneras. Vilket jag inte alls förstår då dem inte hade en Neurolog och han skickas vidare igen, till Las Palmas. Där han borde ha skickats direkt! Mer förlust av viktig tid!

I Las Palmas gjorde dem till slut en scan. 3 timmar efter första symptomen! Det syns ingenting på den och dem vill skicka hem honom. E är som han är, hatar sjukhus och säger att han mår bra. När han ska gå ut från rummet och läkaren frågar om det är säkert att han mår bra kan han fortfarande inte prata ordentligt, eller gå rakt. Dem ångrar sig och tar in honom igen. Han blir kvar över natten.

Jag åkte hem och sov några timmar och matade djuren. Tillbaka på sjukhuset kl 08. På morgonen kommer han gående ut själv från sjukhuset med en bunt papper i handen. Så underbart att se honom komma gående normalt och att han kan prata igen. Men ingen information, jag fick inte prata med någon läkare! Dem hade gjort en CT till på morgonen som inte visade något, vilket stod i papperna som vi knappt kan tyda.

Igår mådde han relativt bra hela dagen. Fortfarande yr och tappade vissa ord ibland vilket gjorde honom frustrerad.
Ännu en natt utan sömn för mig, då jag var livrädd att han skulle bli dålig igen när jag sov. Kollade honom hela natten!
Idag var vi hos hans vanliga läkare och pratade med honom. Äntligen fick vi lite av den hjälp jag önskar dem hade gett oss på sjukhuset. Han bokar tid med Neurolog för fler tester. Han tyckte också det var konstigt att dem nöjt sig när CT scanen inte visade något och inte gjort andra tester. Han bokar också in tid för blodprov och byter några mediciner då E haft problem med magen i flera månader. Han tror att det kan ha varit en TIA attack, precis vad den sjukvårdsutbildade delen av min familj sagt till mig.
Det känns nu lite bättre då det iaf händer något. Jag har hela tiden stenkoll på honom och vet att händer det något igen ska han direkt till Las Palmas.


Kommentera inlägget här: